Amen

Våra barn går på kristet dagis och skola, för det vill vi att de ska göra. Här hemma får de i sig måttliga doser av religion. Vi går till kyrkan ibland och vi läser aftonbön med dem. Och barnens bibel (men den är hopplös, ärligt talat). Och pratar om Gud. (Och andra gudar också. Samt möjligheten till ingen Gud, jag vill inte att någon ska behöva bekymra sig över indoktrinering i vårt hem.) Men av någon anledning har jag alltid tyckt att gränsen går vid bordsbön. Det blir för mycket. Bordsbön läser jag bara utan ansträngning i kyrkan och kanske när jag är ute med prästen. Och i så fall på prästens initiativ.

Men A. har ju lärt sig att man ber bordsbön på dagis. Häromdagen när vi var ute och åt med våra bekanta, tyckte A. att det var läge att föreslå bordsbön. Hon knep ihop sina små ögon och knäppte händerna under hakan och såg ut som ett mycket, mycket religiöst barn. Oroande mycket, möjligen.

Men det löste sig. För den bordsbön som hon sedan sjöng var Bamsesången. Heja Bamse, starkast är vår Bamse. Amen.