Digerdöden?

Perfekt. Två dagar efter att A har hundra graders feber vaknar också jag med hundra grader i min tydligen gamla kropp. På lunchen får Don-Mei också hundra grader. Hon vägrar medicin och är VARM.

Jag är orolig, men ganska lyckligt avtrubbad av mina hundra grader. I ett par dagar är vi tre sjuka. Inget händer. Alla tre sover.

Idag till lunch kom D hem. Han var ”varm i huvet”. Och hade ont i huvudet, och när han har det kräks han. Vilken fest. Arma lille pojk.

Min man vabbar nu en vuxen och tre barn.

Seriöst? Är det det här folk brukar mena när de pratar om jobbiga småbarnsår? Det brukar irritera mig. För man ska vara glad att man har dem.

Och jag är det. Men om febern inte går över snart, och om det fasansfulla kärnkraftverk som sitter i mitt struphuvud och gör att jag bara kan sova tills jag råkar svälja nästa gång inte snart går över så ska jag köpa lindring på Plattan tror jag. Och dela med mig till mina stackars kids.

Men jag orkar inte ta mig dit. Tar mig med svårighet till vattenkranen. Bloggar liggande från telefon.

Nej, det blir inget knark här. Orkar inte.