Hur går det?

Hur går det för Elsa?

Många frågar. Jag vet inte vad man ska svara. Facit får man när de är 20 eller 40. Men hittills går det nog bra. Hon äter, sover, är glad, arg, ledsen. Låter oss trösta, låter oss mata. Om det är gott. Är det inte gott får vi inte mata, då ska hon åtminstone ha nöjet att få äta själv. Och hon får i sig en del, trots lite vacklande skedteknik.

Jag hade förväntat mig det värsta, men jag tror att det har gått minst lika fort för Elsa att få oss om familj än för de andra barnen som var mycket yngre när de fick oss. Jag vet inte om det är bra, det kanske går att lära sig lita på nya människor. Eller om det är dåligt: hon kanske bara tvingar sig att gilla det här för att det är det här hon har.

Stackars Elsa. Det är så synd att det har blivit rörigt i starten. Men det kanske ordnar sig? Vi kan väl jobba på det ihop.