Strumpor och skor

Elsa gör framsteg. Hon äter. Hon sover. Hon skrattar. Hon bankar kraftfullt i fönsterrutorna och tycker att det är utsökt humor.

Men så plötsligt, mitt i något, så minns hon att hon är rädd och sorgsen och då vänds hela den lilla blicken inåt och hon går inte att nå.

Då vill jag hoppa ut genom fönstret. Strunta i att göra jobbet, strunta i att se att hon har det så hemskt.
Men så gör man inte. När ens barn har slagit i huvudet åker man till akuten, när de har feber ger man Alvedon. När de är rädda håller man om dem. Jag håller om.

Och efter ett tag är hon klar, då får man kittla under foten eller prutta på magen. Eller fråga på kinesiska var sockorna är och då pekar hon. (Hon kan säkert fler klädesplagg, men det kan inte jag, så vi håller oss till strumpor och skor.)