Praktikaliteter och verkligheter

Häromdagen kom de sista pappren från Taiwan. Där står det att domen trätt i laga kraft. Det står att min man och jag är adoptivföräldrar och det står vem som är mamman. Det står att Elsa anses vara utflyttad från Taiwan.

I vanliga fall får man med sig de här pappren direkt när man åker hem från Taiwan, men det hela hängde upp sig lite den här gången. Det var praktiskt naturligtvis att vi inte behövde vänta denna ytterligare månad i Taipei, även om det också hade gått.

För oss spelar de här pappren praktisk roll. Med hjälp av denna final ruling kan vi begära svenskt personnummer för Elsa och därefter ansöka om att hon ska anses vara vårt barn även i Sverige, genom ett ärende i Tingsrätten. Då får vi barnbidrag och det går lättare att få föräldrapenning.

När Tingsrätten har skrivit sin dom får Elsa svenskt medborgarskap och då kan vi resa ur landet. Det kan vi nu med, men då måste vi kontakta Migrationsverket och få hennes uppehållstillstånd stämplat i passet. Just nu närmar man sig inte Migrationsverket i onödan, den saken är klar. Det var ett under att vi ens fick uppehållstillståndet, de hotade med att de skulle ta ett halvår att få det och då hade vi inte ens rest till Taipei än.

Allt det här är praktikaliteter. Det är bra för alla att få ordning på praktikaliteter.

Men det jag tänker på när jag ser pappren är vad den mamma, som får kopior av samma papper ungefär samtidigt som vi, tänker, när hon ser att hennes dotter, den lilla med brett ansikte, lockar i nacken, med leksaker som mamman har givit henne, den lilla som luktar så gott, som lärt sig prata den mammans språk och som lärt sig gå i den mammans land, vad tänker den mamman nu? Inte på personnummer.

Jag hoppas att vi får träffa den mamman igen om ganska många år och att Elsa kan säga till henne att det blev helt okej allting, och att den mamman kan säga detsamma. Och under hela tiden fram tills dess kommer Elsa att vara hennes dotter. Inte bara hennes dotter. Men inte bara vår.