Good enough jul

Nu firas det jul i Elsas gäng.

Vi är helt säkert inte en perfekt familj. Häromdagen hotade jag med att dra in lördagsgodiset för att några inte lyssnade. Gällde inte Elsa, hon får faktiskt inte lördagsgodis. Men det är inte riktigt proffsparenting, det är egentligen urbarnsligt, att hota med att dra in lördagsgodis. Omoget. Men så är det också i Elsas gäng.

Ibland tänker jag att Elsa kunde fått en proffsfamilj istället. Om man föds in i sin familj så är det på nåt sätt inte riktigt något man kan göra åt att alla barn inte får proffsfamiljer. Men när man ändå flyttar barn så borde de ha rätt att komma till familjer som aldrig glömmer utflyktspåsen och måste köpa grillad kyckling på ICA på vägen, som har pedagogiska lekar i rockärmen och inte någonsin föreslår att barnen kan kolla på Saltkråkan på Barnkanalen, familjer som gör fiffiga pepparkakskonstruktioner som är åldersadekvata för alla i familjen, och inte gapar om att ungarna ska akta sig, det smälta (läs brända) sockret till pepparkakshuset är skitvarmt.

Men på juldagen tänkte jag att det här är good enough. Efter traditionsenlig lutfiskmiddag med alla möjliga släktingar i olika åldrar, landade alla runt teven och såg Snövit. Hela snövit. Då sov Elsa med huvudet på sin pappas bröst och benen i sin farbrors knä och bredvid tindrade julgranen och Elsa hörde till. Hon var inte i vägen, men inte heller någon som man var tvungen att specialanpassa allt efter, hon var bara en av dem som skulle vara där och äta lutfisk (gott, tydligen, godare än potatisen), clementiner och pepparkakor.

Elsa har en familj som gärna vill ha Elsa. Jag tror att det är allt som krävs.