Elsa gillar inte att någon går. Hon illgråter varje gång. Det gör ju många barn i den åldern. Men om barnen har en bakgrund där separationer är en komponent, så tänker man lätt som förälder att hon är rädd för att någon ska gå och inte komma tillbaka mer.
När man kommer hem steppar och och skrattar Elsa av glädje. Min man konstaterade att om man vill ha kvar den glädjekällan i sitt liv även framöver får man antingen ha ett barn till eller en golden retriever.
Det vore fint om man fick ett kvitto på att Elsa bara är golden retrieverglad, inte utom sig av glädje för att vi inte överger henne.
Och det är ingen risk. Jag har då aldrig träffat någon bättre ettåring.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar