Elsa är som en kärleksinjektion i vår familj. Till och med A. som är detroniserat yngstabarn och den som har tagit mest stryk av Elsas ankomst är mycket förtjust.
-Lillasyster, jag älskar dig ända till Australien, sade A. häromdagen (när hon var hemma från dagis för att hon ville det, som vi ska lära oss av detta inlägg har vi inga principer i familjen längre). A. är fin på kärleksbetygelser.
Elsa och jag delar nästan säng. Hennes spjälsäng står mot min vanliga säng, så jag kan alltid ha handen på henne.
På kvällarna sitter Elsa i sängen med torr blöja och nytumlad pyjamas och luktar milt sköljmedel. Ansiktet doftar av insmord parfymfri mjuksalva, välling och tandkräm. Hon är ljuvlig. Då gör Elsa så här: hon trycker ansiktet mot spjälorna och säger mm-mah! Då får jag, utan att behöva lyfta huvudet från kudden, pussa allt det godluktande. Sen flyttar hon ansiktet till nästa spjäla: mm-mah! Då pussar jag igen.
Hade det varit D. eller A. som kommit på denna utmärkta prokrastineringsteknik vid läggdags hade jag säkert sagt att ne-ej, i sängen sover vi, nu ska vi ligga stilla. Men nu är det slut med tråkiga principer. Elsa vill ha puss. Jag vill ge puss. Vilken tur.
Kanske är det inte bara Elsas förtjänst att det är så fantastiskt underbart att ha henne i familjen. Kanske är familjens inställning också en del av det som gör det underbart. Man borde alltså varit gränslös och härlig redan med D.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar