Samma mun

När jag var liten ramlade jag, enligt uppgift, i mina föräldrars säng och slog i läppen i sänggaveln. Och då bet jag mig i underläppen med en vass mjölktand. På vänstra sidan av min underläpp sitter ett litet, vitt ärr. Det syns nästan inte alls, och när jag ibland ser det tänker jag att det är lite fint att vissa dagar följer med en alltid. Jag hade föräldrar som lät mig hoppa lite i sängen, och det är ju en bra sak att minnas när jag ibland ser det där strecket.

På sin brors åttaårsdag för drygt ett år sedan hoppade Dong-Mei lite på stolen av iver. Och ramlade ner. Med ansiktet först i golvet. Och då bet hon sig i underläppen, faktiskt genom hela läppen, tror jag. Och kvar blev ett litet vitt ärr. Först hade jag dåligt samvete för att jag inte hade vaktat henne så att inga skador uppstod.

Men hon har ju precis samma ärr som jag jag. Det kunde ha varit ärftligt. På vänster sida av underläppen: ett litet vitt streck. Oavsett vad det står i hennes och mitt DNA, oavsett ögonform och hårfärg och alltid det där, så har vi samma mun.