Mellanförskap

I flera veckor har A. sagt att de brukade säga på dagis att hon pratade konstigt. På dagis fanns åtminstone en unge som var lite väl dominant och inte helt bra för A. Jag har därför varit övertygad om att hen har sagt att A. pratat konstigt bland mycket annat.

Hon pratar inte alls konstigt, förutom att man inte fattar vad hon menar, men det var inte det som dominanta ungen syftade på.

Man får inte hela historien samtidigt. Men häromdagen fick jag höra hur det lågt till: A. hade fått höra att hon pratade konstigt, eftersom hon kom från ett annat land.

Det skulle man ha vetat när A. gick på dagis. Det hade personalen får fetfixa. Här ska inte nån unge höra att den pratar konstigt för att den kommer från ett annat land. A. kan ett språk och det är svenska. 

Ska de ha det så här alltid? Räcker det inte med att det är svårt att vara branta tt man ska gå i så många skolor, möta så mycket klasskamrater, förhålla sig till så mycket kunskap och mobiltelefoner och lösögonfransar för att räcka till?

Ska man också få höra att man pratar konstigt för att man kommer från ett annat land, när allt man kan är svenska? För på ett sätt kommer man inte alls från ett annat land.

Mellanförskapet alltså. Man är inte svensk. Men något annat är man ju inte.