N och L.

Lila A. hade veckans bokstav. N. Eftersom det var lite bråttom när jag kom på det i morse fick hon inte själv tänka ut något, utan jag sade helt sonika att jag hade packat ner en nyckel till henne, en nyckel som hon kan lägga i bokstavssäcken. Vilken bokstav börjar nyckel på?

-L!
-Det är i slutet, men var börjar det på?
-L?
-N-n-n-n.
-Jaha, N, säger hon, nöjd med sin prestation.

A. sätter händerna i 90 graders vinkel mot varandra.

-Så här?
-Det är L, säger jag, och försöker låta peppig, inte uppgiven.
-Ja, L!
-Men vad börjar n-n-n-nyckel på?
-L!

Hur tänker hon? Och hur ska det gå?

Jag bryr mig inte om om hon inte är "duktig" i skolan. Det finns absolut något för henne. Det finns inte en vuxen hon inte har charmat, inte en konstnär eller bildlärare som inte älskar hennes expansiva hjärna. Men hon klarar ju inte av sånt som vi nu en gång i vårt samhälle har bestämt att man ska klara. Och då kan man lätt bli utanför och det önskar jag inte lilla A.

A. är den snällaste, vackraste unge som har funnits. Jag vill att hon ska klara nån miniminivå av skolkunskaper, så att hon slinker igenom systemet och kan göra det hon är gjord för att göra. Vill inte att hon blir skrattas åt, för att hennes hjärna är så olinjär.