Egentligen tror jag att A. har rätt. Såklart ser man sina barn, alltid. För Taiwanmamman är A. säkert ständigt närvarande. Och på senare tid har det varit tvärt om också - Taiwanmamman har varit närvarande för A. Kanske genom ett hål i taket.
Jag undrar om Taiwanmamman skulle se att A. är en liten aning missanpassad, oerhört kärleksfull, egensinnig och jag undrar om hon skulle höra A.:s skratt som kluckar fram som vågor.
Och som vanligt tänker jag att jag skulle vilja åka dit, träffa Taiwanmamman och prata med henne, vi kunde fika ihop ett par gånger i veckan, så att hon fick veta, inte genom rapporter utan direkt, att hennes unge är en annan familjs unge också, och att vi har koll på henne.
Vi pratar med pedagogerna när A. har det svårt på dagis, vi ringer doktorn när hostan sitter i för länge, vi pratar med BVC om A:s svårigheter att anpassa sig till andra barns lekar, vi anmäler A. till aktiviteter och barnkalas, vi oroar oss, tjatar, älskar, gosar, busar, skäller. Vi föräldrar henne. Och: älskar henne.
Hoppas, Taiwanmamman, att du ser allt det genom hålet i taket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar