Kort

D. sjunger i kör. Bredvid honom står en liten kille med mycket mörkt hår och mycket vit hy. Han är pytteliten. Men bredvid denne knatte ser D. ut som en femåring. Han är åtta. D. är yttepytteliten.

Vacker som en dag, med glansigt hår, rosabrun hy och glittriga nästan svarta ögon. Och yttepytteliten.

För några år sedan gick debattens vågor höga kring huruvida adopterade barn skulle erbjudas hormoner för att bli längre. Om det här hade varit för några år sedan hade D. kanske erbjudits hormoner för att inte fortsätta vara yttepytteliten. Jag och min man pratade mycket om det innan barnen kom, hur vi skulle ställa oss till det. Vi kom fram till att vi i grunden var skeptiska.

Men nu hör jag inget om såna där hormoner längre. De är säkert jättedyra, och därför indragna, ungarna får vara hur korta de vill, här sparar vi pengar.

Eller så har man fattat att mångfald funkar bra.

Hursomhelst. D. är yttepytteliten. Och det vackraste jag vet.