Barnens första tid

I D:s klass ska barnen ständigt ta med sig information om sina första år till skolan. Det finns ju en tanke med det. Deras barndom bekräftas, länken mellan hem och skola stärks och att de får ta med sig uppgifter om födelselängd och -vikt är ju ett bra sätt att få en insikt i det här med gram och centimetrar för dem.

Och nu ska han ta med ett bebisfoto på sig. Det ska bli ett kul collage. Under ett år ska man vara på kortet.

Nu vet vi D:s födelsevikt, för han är född i Taiwan. Där är det väldigt ovanligt att barn lämnas in till sjukhus för att sedan hamna på barnhem. Det finns förlossningsprotokoll, listor över vaccin och prydliga tillväxtkurvor. Så vi kan skicka med honom information om allt detta. Det är väldigt lite signifikant för oss, för den delen av hans liv är inte vårt. Det är viktigt att det har funnits, men det är inget vi skapar minnen kring.

Och han kom till oss när han var åtta månader. Det betyder att det finns fotografier med svensk bakgrund från hans första år. 

Men hur tänker hans lärare? Rimligen vet hen att D. är adopterad. Rimligen innebär det att sådant som födelsedata kan vara svårt att ta fram. Det kanske aldrig bokförts på något enda papper i världen. Rimligen vet knappt läraren från vilket land D. kommer. Hade han varit född på andra sidan Sydkinesiska sjön hade hans första föräldrar kunnat vara helt okända, liksom hans första år. Det vet inte hen.

Hur vet hen att frågor om födelse inte är arbetsamma för någon som inte är född av den som är mamma nuförtiden? Hur vet hen att det kan kännas konstigt att komma till skolan och säga att man inte har några kort av sig själv förrän man var fyra?

Om Dong-Meis första år i livet skulle dokumenteras skulle det inte vara med hjälp av en kamera jag hållit i. Hur vet en lärare att det inte är knepigt att visa upp foton där bakgrunden är ett barnhem? Och där man är för gammal, inte alls under ett, för före ett bodde man med sin första familj och den tiden är för alltid utsuddad, den finns inte att tillgå.

Är det självklart att man ska dela med sig av såna här uppgifter? Är det självklart att vi inte ska säga till?

Nej, vi ska nog säga till.