Det här med vab utan annan vuxen som kommer hem i nån sorts rimlig tid är lite av ett straffuppdrag. Det är så evigt, och jobbigt att oroa sig alldeles själv en hel dag.
Dong-Mei var i rätt bra form till strax före lunch då hon däckade. När hon vaknade ville hon glädjande nog ha lite soppa, och åt faktiskt en liten portion. Sen fick hon ett rejäl hostattack och då kom soppan upp igen. Och så blev hon helt färdig av hostanfallet, så resten av dagen tillbringades på soffan, precis som tidigare.
Lunchmisinen ställdes in, för den skulle ju bara åka rätt upp, insåg jag.
Och så har vi D. och A. här hemma också, för D. har studiedag. Villkoret för att inte gå till fritids var att han skulle ta det lite lugnt och inte kräva att få hjälp med allt hela tiden. Men åttaåringar har lite svårt för att hålla fast vid en deal.
Vad jag klagar.
Allt är ju väl. Dong-Mei blir bättre, sent i kväll kommer min man hem och då får vi hjälpas åt att tvinga i henne mer misin. De andra två barnen är ju i alla fall just nu fria från åkommor. De är roliga, del leker, de pysslar, de äter.
Det finns verkligen de som inte har det så här bra.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar