Jag har ju fler barn. A. har aldrig ätit penicillin, men borde nog ha behandlats för sina återkommande luftvägsinfektioner. Henne hade det gått att få i vad som helst. Hon hade gråtit, men gjort det.
D. hade öroninflammation en enda gång. Då gick det, alla fall nästan, att prata i honom antibiotikan.
Men Dong-Mei. Det funkade inte med att hon fick vara med och dosera, pilla med sprutan, det funkade inte med mutor, det funkade inte med tvång. Hon spottade ordentligt ut alla fem milliliterna. Förstås.
Jag frågade på apoteket om det inte fanns stolpiller, men farmaceuten sade att det inte funkade att distribuera antibiotika så. Jag undrar om det finns nån studie om hur många milligram av ordinerad antibiotika som personer under fem år inte får i sig.
Och under tiden blir Dong-Mei allt sämre. Hon har sovit nästan hela dagen och vill inte ens ha välling. En halv pinnglass och lite vatten har jag lyckats locka och pocka ner. Hon är skållhet. Hon fokuserar inte riktigt med blicken. Hon skrattar inte vad man än hittar på. Och hon blir såklart tröttare av att inte äta.
Så antingen tar hennes lilla immunförsvar hand om det här själv, eller så blir hon sämre och då får hon väl intravenös antibiotika om några dagar.
-Inte misin! piper hon.
Vi ringde svärmor som har varit sjuksköterska på barnakuten och kan alla trick som finns vad gäller övervåld och kränkningar i syfte att ge barn nödvändiga behandlingar. Hennes enda tips var att göra som man gör med katten: in med medicinen, håll igen munnen och håll för näsan. Då sväljer man till slut. Det är ett övergrepp, men vi får väl prova det imorgon.
Om Dong-Mei bara hade ätit misinen. Då hade vi haft henne på banan om ett par dagar. Nu har jag ett barn som är helt - fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar