Mammorna och Papporna

Alla föräldrar får väl förr eller senare stå till svars för hur de har hanterat barnen och barndomen. Barnen växer upp och ifrågasätter. Eller barnens terapeut, vad vet jag. Eller nån annan. Om inte annat man själv.

Men jag ska stå till svars inför Mamman också. Den andra mamman. Och Pappan, i förekommande fall.

Jag hoppas att barnen ska känna den kärlek som står på på högsta volym i mitt bröst. Som vrålar så fort jag ser dem. Som borde räcka för att skydda dem mot allt ont, som borde räcka för att göra dem trygga, som borde kunna flytta kontinenter.

Men det räcker ju inte. Så mycket mer ska till, och det är inte direkt lätt att vara förälder, oavsett vilken sorts förälder man är.

Jag vet att det finns mammor och pappor som önskar och hoppas, utan att kunna kontrollera det, att barnen växer upp i glada och kärleksfulla familjer. Det tänker jag på varje gång jag tvärtröttnar på slängandet av jackor i hallen, på att inget läggs tillbaka, på att somliga yngre familjemedlemmar inte kan sitta i en soffa utan att trycka fötterna mot bordet och fösa undan det och se till att två av tre plymåer är ur position.

Jag får inte tvärtröttna. För jag lovade att vara bra. Men jag tvärtröttnar.