Det blev fel överallt. Statliga bidrag täcker en betydande del av adoptionskostnaderna. Ja, om adoptionen är billig och skedde nyligen när bidraget höjts. Annars täcks kostnaderna verkligen inte av staten, som de gör om man får biologiska barn med lite förhinder eller komplikationer. Det blir betydligt dyrare för staten. Adoptionspraktiken är alltså inte i så stor utsträckning statligt finansierad.
Det blev fel överallt. Adoptionsorganisationers register för svinner inte, utan övertas av andra organisationer, om en organisation läggs ner.
Det blev fel överallt. Adoptionsorganisationerna tjänar inte storkovan. De lägger ju ner, snarast. Det finns statlig insyn genom en myndighet. Så fungerar mycket verksamhet - staten GÖR inte allt, men kan ändå ha kontroll. För min del kunde det gärna vara en statligt ägd process från början till slut, men frågan är om det skulle göra så stor skillnad.
Därmed, som alltid, inte sagt att adoption är problemfritt, enkelt och kul. Någonstans finns en eller flera människor som saknar sina barn. Och mina barn, deras barn, saknar vid någon punkt i livet åtminstone, sina föräldrar, dvs inte vi då.
Men jag undrar vad alternativet är. Vem ska ta hand om barn till missbrukande mödrar? Inte de missbrukande mödrarna, väl, det brukar vi inte gilla som lösning i Sverige heller. Ska de bo på barnhem länge ifall modern slutar missbruka? Och barn till psykiskt sjuka?
Ett stort problem med adoption är att det blir fel överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar