Varför köper vi våra barn?

Den som vill "göra nytta" och adoptera stackars fattiga små barn från utlandet får se sig om efter andra sätt att göra gott.

För det första tror jag inte att man får det medgivande för att genomföra en adoption som alla presumtiva föräldrar måste ha, om man anger som skäl för att vilja adoptera att man är ute för att rädda världen. Det är inget giltigt skäl.

För det andra finns det inga sådana barn tillgängliga för adoption till Sverige, eftersom Sverige samarbetar med länder där det råder mycket god ordning. Det beror på att barn som adopteras inte får vara stulna eller human trafficade.

Men om barnen inte kommer ur bottenlös fattigdom, om de inte är föräldralösa, varför ska de då alls adopteras?

Den frågan är svårare att svara på. Föräldrarna är ofta ogifta, unga och fattiga. Om de hade haft mer pengar i sina rika länder, dvs. om fördelningspolitiken sett annorlunda ut i Korea, Kina och Taiwan, hade föräldrarna kanske kunnat behålla sina barn. Om vi hade givit familjerna alla de pengar vi lade på att adoptera deras barn, hade de kunnat behålla barnen då? Den frågan ställer vi oss ständigt.

Det lär inte vara så. Det finns fler problem i bilden. Psykisk ohälsa, instabila familjekonstellationer, sociala problem, våldsbrott, kriminalitet, medicinska svårigheter och missbruk ingår nästan alltid i varierande grad i bilden. Då hjälper inte pengar, i alla fall inte bara pengar.

Men kan inte barnen få familjer i sina ursprungsländer? Jo. Många får också det. Men det finns inte tillräckligt många familjer i barnens ursprungsländer som vill adoptera och de som vill, vill helst ha mycket små barn utan sociala problem. De barn som har en förälder som sitter i fängelse, är prostituerad, har använt droger eller är psykiskt sjuk har svårare att få familj.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Alla, alla föräldrar vill att deras barn ska vara så friskt som möjligt och ha så bra förutsättningar som möjligt. Och kan man välja, och det kan man om man är inhemsk adoptivfamilj i länder där adoption är vanligare än här, så väljer man kanske någon som inte verkar ha så många problem. Kanske är synen på psykisk sjukdom en annan i Sverige än i andra länder också, det vet jag inte. Men jag vet att jag har läst på noga om risken för ett barn med en psykotisk förälder att själv utveckla psykotiska tillstånd. Det är inte så rolig läsning, men kunskap är ändå ofta tröstande.

Problemen är inte barnens ursprung. Problemen börjar snarare här. Där de ser lite annorlunda ut.

Men de är inte köpta från någon. De fick flytta från föräldrar som av olika skäl, inte bara pengar, inte kunde ha dem hos sig. Och de kunde faktiskt inte få en inhemsk familj, för de låg så att säga ute till adoption i hemlandet en tid innan de blev aktuella för internationell adoption och därmed vår familj.

Och de får det inte perfekt här. För vi är inte perfekta. Och det finns folk som är rasister. Och de får lägre lön än icke-adopterade ur motsvarande samhällsklasser. Det är själva fan.

Men kanske ändå ett bättre alternativ än att bli ingens.