Riktiga syskon

-Jag är Dong-Meis plaststorasyster, säger A. vid maten.
-Va!? säger jag. Är du hennes PLASTstorastyster?
-Ja, för jag är inte hennes syster PÅ RIKTIGT.
-Det är du väl?!

Det här var jag helt oförberedd på. För mig kanske man kan förhandla mamma- och papparollen, men att de är syskon är så skriande uppenbart. Det går inte att omförhandla. De sover i samma säng, de ger varandra tjuvnyp, de skyller på varandra och tycker att livet är hopplöst trist om syskonen någon gång ändå inte skulle vara med, för att de är på någon aktivitet eller så. D. brukar fråga om A. ska följa med till något vi ska göra och ska hon det andas han ut och säger bra, då har jag någon att leka med. Sen är de arga på varandra, men ändå.

Vem har lärt A. ordet plastsyster? Och varför?

Det förvånar mig att det är så våldsamt intressant för alla människor på vilket sätt andra människor är släkt eller familj.

Och, för att använda ett gammalt hederligt uttryck, det här med plastsyskonen har nog varit i säck innan det kom i påse. Någon förälder måste ju ha förklarat för sina barn på dagis (?) att A. och Dong-Mei inte är "riktiga syskon". Hur de nu kan veta det så säkert.

Vilka föräldrar gör så?  (Hm, kanske ska jag hämnas och berätta om skilsmässor och FELAKTIGHETEN i detta. Nej, det ska jag inte, of course! Skoja bara. Fast det var inte kul.

Det man säger till sina barn om andra familjer, som kanske inte liknar ens egen är väl att "familjer kan se ut på så många sätt, det finns inga fel, så länge alla mår bra. Det är liksom en nobrainer. Inte införa begrepp som plastsyskon eller låtsaspappor. Djiisuss.)