Inte passa in

A. är den i familjen som har varit mest skeptisk till flytten. Nästan hela första teminen i nya skolan, hela hösten alltså, var hon lite grann med olika barn, men inte med någon särskild. Helst satt hon för sig själv på en blå sandbox på skolgården.

Och jag och min man försökte säga att hon skulle hänga på, hon skulle leka med de andra.

-Jag vill inte leka med dem, sa A. De leker inte roliga lekar.
-Nej, men ibland när man är ny, måste man kanske anpassa sig lite blablabla, försökte jag och min man,

Men så, strax före jul, kom Xerxes in på banan. Och nu också Sanna. Dem gillar A. Hon kan förklara varför hon vill vara med dem och varför hon inte vill vara med de andra.

Så A. har gjort rätt hela tiden. Hon har kollat och testat och sedan vaskat fram guld. Hon har valt att vara med dem hon gillar, inte kämpa för att passa in i nån annans mall.

Det är vi föräldrar som alltså var fel ute. Först ska man tjata på en sjuåring om att hon ska anpassa sig och bjuda till. Sen, när barnet är sådär femton, ska man tjata om att hon bara ska göra det hon själv vill, att ingen annan får bestämma vem hon ska vara och vad hon ska göra.

Hur ska hon förstå det då plötligt om hon inte har övat?

Nej, heja dig, A. Du har fattat. Glöm inte. Så lovar jag att bättra mig också och inte tjata om fel saker.