Vi är på får trettiofjortonde utflykt till skogen. Den här pandemin har fått mig att tröttna på skogsutflykter, och då var jag ändå en brinnande scout en gång i tiden.
Kidsen får varm saft i termos. Den är väldigt varm. Dong-Mei surplar i sig och bränner sig olyckligtvis i halsen (Aj, så ont!).
-Den här saften är så varm att jag brände mig i halsen. Det gjorde så ont där att mina öron fick konsekvenser!
Bränd ända ut i öronen. Ja, ni ser, snart struntar jag i skogsutflykter. Fast den här var fin, det började blåsa på eftermiddagen, men medan vi var ute var solen framme och om man kisade glittrade sjön och man kunde låtsas att det var en sommardag. Om man drog upp huvan på jackan mot den friska brisen och struntade i att marken under stjärten var rätt kall och blöt. Men ändå.
Jag älskarju vinter, och jag gillar skogen på hösten med alla färger. Sommaren är fin också. Men våren alltså. Stålkallt, helt obarmhjärtigt ljus, damm över vindpinade alfaltsgator, vinterns grus i högar, brunt gräs. Och så alla som tjatar om de mikroskopiska musöron som kanske syns på nån buske i söderläge om man har förstoringsglas. Jag hade gärna hoppat över mars och april och gått direkt från februari till maj. Men det kanske skulle få konsekvenser, det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar