Förbi

Kanske är det tur att jag börjar bli för gammal för fler barn, såna man föder själv eller sådana man adopterar. Annars finns risk för att jag hade blivit en tvättäkta babyhoarder.

Jag är väldigt förvånad över hur roligt jag tycker att det är att vara med små barn. Jag trodde att jag var mer av en prata-med-barnen-förälder.

Men det har visat sig att jag också tycker väldigt mycket om att hänga med småttingar. Såna som inte pratar men får mycket sagt ändå. Och såna där i två- treårsåldern som är helt absurda. Såna som luktar så himla gott. Såna som tycker att man har väldigt mycket kul humor, fast man inte har det.

Jag trodde också att jag var en rationell person som stoppade undan barnkläder och gav dem till Röda Korset. Men det visade sig att jag har älskat att spara barnkläder och tänka på att nästa barn ska ha de här kläderna om några år. Och nu, när jag inte kan tänka så, drabbas jag av sorg så fort ett plagg är urvuxet.

Inte heller kan jag gå förbi barnklädesaffärer. Det finns så många fina saker som jag aldrig har köpt. Inte för att jag vill att en barndom i första hand utgörs av inredningsdetaljer och svindyra märkeskläder för småttingar, men att se sakerna och slarvigt tänka, "ja en sån där ska vi kanske ha nån gång", det kan jag ju inte göra längre. Jag kommer inte att ha en tvååring med brun manchesterklänning och silverstövlar som jag såg en gång i Danmark. Det var jättefint. Men det tåget har gått.

Vad gör man åt det?