Berätta om adoption

D. berättade fnittarande, han kunde nästan inte hålle emot skrattet, att han hade fått en fråga om adoption av en kompis. Kompisen undrade när D:s föräldrar, alltså vi då,  hade berättat att han var adopterad.

D. tyckte att denna fråga var jättekul. D. har naturligtvis alltid vetat att han är adopterad. Ingen har någonsin avslöjat den informationen för honom, den ingick från start.

Jag fattar inte alls hur man skulle kunna undanhålla den informationen, ens om man ville? Han ser ju annorlunda ut än vi gör. Det är i och för sig möjligt att det är en inlärd grej att se den skillnaden. Den behöver ju inte ses som att det är en skillnad i typ, bara en skillad på exemplarnivå, individnivå. Men hursomhelst, man ser ju skillnaden, han ser den, andra ser den ännu mer.

D. älskade det absurda. Han kunde se framför sig hur vi skulle förklara en av de mest grundläggande, mest kända, helt accepterade och för tillfället inte alls särskilt gnagande frågorna i hans liv, för hans hela verklighet. Ungefär som att vi skulle säga: Vet du D.,  nu är det så här att du är människa.

När vi hämtade D. pratade vi med en av administratörerna kring barnhemmet och adoptionen. Vi får nog prata om att han är adopterad, sa vi, mest på skämt. Och hon svarde, också på skämt:

-Yeah, people will figure it out anyway.

Men konstigt nog är det en av sakerna man ska berätta om när man ansöker om att få adoptera. Ingen i Sverige frågar, men Taiwan frågar: Hur ska ni berätta för barnet om adoptionen? Ska ni berätta om Taiwan och ursprungsfamiljen på ett positivt sätt?

Hur man ska berätta vet jag inte. Men att man pratar om deras ursprung i positiva ordalag är ju helt självklart. Det finns såklart problem där. Men allt som gör barnen till dem de är är så välkommet. Det är omöjligt att vara annat än glad för att de kommer från därifrån de kommer. Det var så de blev de ungar som vi älskar mest.