Guldgruvor

Vi cyklar fram och tillbaka genom Stockholm, Dong-Mei och jag. Oftast säger vi inte så mycket, för jag måste ju trampa på, men ibland småpratar vi lite.

-Kan man äta mossa? undrar Dong-Mei.
-Det tror jag inte, inte människor kan det, tror jag.
-Men djur?
-Ja, kanske. Men människor kan äta lavar, säger jag, som har lärt mig att det lär gå att koka lavar om det är totalt krisläge. Det smakar slemmigt, men innehåller nån sorts näring.
-Är det gott? undrar Dong-Mei.
-Nej, det tror jag inte. Men man kan äta det om man har gått vilse i skogen eller så.
-Jaha! Blir det godare då? undrar Dong-Mei.
-Näej, det blir det väl inte, men man har kanske inte så mycket att välja på i skogen.
-Man kan ta med fika, slår Dong-Mei fast. Pannkakor eller plättar, och smörgås och festis kan man ta med, tycker hon.

Att småprata med en femåring är faktiskt guld. Om man bara lugnar sig och intestädar och packar gympapåsar och kompletteringsköper fingervantar och fyller i papper om lånedatorer för elvaåringar, så hör man vilka ädelstenar som finns där.

Så på kvällen dammsög jag inte upp kattsand som hade sprätt ut i hela hallen. Jag lade inte i mer tvätt. Jag satt vid köksbordet och ritade och skrev och gjorde läxor och pratade med tre barn.

Nu är det alltså generalkaos i hallen, och tvättberget växer. Men jag tänker nog strunta i det ikväll igen.