Ensam hemma

Nu hände det. För första gången på tio år. Sedan juni 2009.

Jag är ensam hemma.

Min man är och hämtar D. som har sovit över hos en kompis. A. och Dong-Mei stack över gatan och lekte med grannbarnen.

Jag lagar middag, och lyssnar som vanligt med ett halvt öra ut mot huset. Det hörs inget. Ingen är där!

Jag är ensam hemma. Det har bara hänt när jag har rest bort speciellt, när jag jobbar i stan och familjen har rest till landet.

Men mitt i vardagen har jag inte varit ensam hemma.

Ibland när det är total kaos längtar jag efter det här. Men det visar sig vara hemskt. Så tomt och tråkigt. Så enkelt att ingen kräver något av mig. Jag hinner diska av skålarna medan maten puttrar. Kan lyssna på radion, inte bara ha den på.

Nej. Det är inte bra.