Alla "om"

 Det är ju en fruktansvärt märklig slump att man finns till. Det ska väldigt mycket till för att just vi som går runt här på joden är just vi. Det kan man tänka på ibland, men det är inte mycket att göra med den tanken.

I mitt fall kombineras den tanken alltid med nästa: det är ett så märkligt sammanträffande att jag är förälder till just våra tre barn. Först skulle de då bli till, av samma märkliga slump som vi alla blir till.

Sen skulle de hamna här. Och det gör ju saken ganska ångestladdad. Om vi alla inte hade blivit till så, ja, då hade vi inte funnits. Men våra barn hade funnits. Det hade varit någon annan stans.

Detta kan leda till många tankar, som de flesta andra föräldrar slipper. Tänk om mina barn hade hamnat i en familj i Australien? Tänk om de i Australien hade kunnat erbjuda något bättre för barnen, kanske precis rätt personlighetstyp, precis rätt skolform, precis rätt vänner, precis rätt handledning för att barnen skulle bli sitt allra lyckligaste jag? Tänk om de i australien helt enkelt är bättre föräldrar?

Tänk om barnen inte hade hamnat i samma familj och inte blivit syskon? Då hade de gått miste om varandra.

Tänk om barnen hade stannat hos sina första mammor? Det hade jag velat att de kunde. Men då hade de inte blivit våra- och jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara utan dem.

Det är inte mycket man kan göra med de här tankarna heller. Det blir meningslöst att grubbla över det. Nu är det ju som det är, och i grunden har jag en ganska hoppfull syn på det hela. Det kan bli bra på så många olika sätt.

Men tänk om Sverige blir mer rasistiskt? Tänk om det inte går att se ut som de gör och bo här? (I blame SD, men också dem som röstar på SD, samt, numer, moderaterna kristdemokraterna och liberalaerna.) 

Tänk om vi eldar upp hela klotet och allt våra barn får är en het planet med flyktingströmmar och krig om de få resurser som finns kvar. 

Nej, det går inte att tänka så. Man får skicka med dem all kärlek man har och hoppas att de blir lite bättre än vi själva.