Perspektiv via adoption

 Jag älskar Underbaraclara.

Men vad alla får det att låta som att tre barn kräver extra utrustning av alla slag. Clara ska bygga specialtvättstuga i källaren och ha ett tvättnedkast så att man slipper bära tvättkorgar upp och ner för trapporna genom hela huset.

Så här funkar det hos oss. Vi bor i lägenhet. Den är stor och rymlig, det är inte synd om oss. Vi har en mikrotvättmaskin i lägenheten. Där kör vi en liten tvätt varje dag. Den hänger vi i badrummet. Det är ganska stort och ändå fult, så man bryr sig inte så mycket om ifall det hänger tvätt i ett hörn också.

Sen har vi två stycken industimaskiner i husets gemensamma tvättstuga på vinden. För att komma dit får man ta sin tvätt, lämna lägenheten, gå upp för en halvtrappa, ut på en balkong, och över den, in genom en dörr i nästa trapphus och så gå eller ta en långsam hiss två trappor upp och sen gå ytterligare en trappa till vinden, låsa upp tvättstugan och sen tvätta, varefter man bär ner sin rena tvätt, samma väg som man kom. Tvättstugan måste bokas, men det finns gott om tider. Maskinerna sväljer jättemycket om man kan köra två samtidigt och man hinner med sex maskiner på sin tvättslot. Detta gör vi ungefär en gång i veckan.

Vi har inte byggt om vårt lägenhet för att vi har tre barn. Vi viker tvätt hela tiden. Men det gör alla med tre barn. Och fem barn. De viker mer. Jag hade gärna haft fem barn och vikt mer.

Det är något med att folk tycker att det krävs så mycket för att ha barn som irriterar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske att de inte alls uttrycker tacksamhet över barnen, att de ser barnen som ett underlag för att få fixa mer med det materiella, konsumera, jag vet inte.

Jag klagar ju också över den eviga tvätten, städet, stöket. Men ändå. Ett tvättnedkast för att man har tre barn i en stor villa? (Javisst, man får bygga sin villa precis som man vill ha den, en del vill ha intelligenta lampor, andra tvättnedkast.)

Kanske är det det här jag tänker:

Det behövs inte en massa arrangemang för att ha barnen. Men det tog oss en JÄVLA massa arrangemang för att få dem.

(Sprutor, undersökningar som gjorde ont som FAAN, sorg och helvete, intyg, plågsamma intervjuer som inte var ondsinta men som petade runt i vårt hela liv, besök hos läkare, sjuksköterska, ekonom, jurist, översättare, handläggare på utrikesdepartementet, tjänstepersonpå Taiwans motsvarighet till ambassad, socionom och präst, och nu har jag säkert glömt tolv yrkeskategorier, minst ett besök i domstol i såväl Taiwan som Sverige per barn, flera resor till Stockholm, minst en resa till Taiwan per barn, papper, så mycket papper, kostander, såna enorma kostander, tid, så oerhört mycket tid, så ofantligt långa listor på "ringer du adoptionsbyrån, så ringer jag och bokar tid för nya hiv-test", varje vecka nya tester, nya papper, nya räkningar. Varje vecka mer väntan, varje månad mer oro. Arrangemang a la grande.)

Och när man då väl har barnen så struntar man i tvättnedkast.