Snö

Det snöar och snöar i Göteborg. Och ingen skottar. Det är som om man har glömt att det kan bli snö också här. Eller som att någon hoppas på klimatuppvärmningen, och därför har rationaliserat bort snöröjning.

På gatan nedanför vår lägenhet där jag hemmaarbetar går en man med en barnvagn. Det går inte att komma fram, jag fattar om han är irriterad.

Och då minns jag en dag för vad som måste varit fem år sedan. Dong-Mei och jag skulle till sjukhuset. Jag minns hur jag valde bort både vagn och bil och helt enkelt stoppade ner ettochetthalvtåringen i en stadig variant av babybjörn, svepta jackan rynt alltihop och pulsade bort til språkvagnshållplatsen.

Tänk att hon var så liten? Tänk at thon skulle på koll på sjukhuset för att hon nyss kommit hit.Tänk att jag för fem år sedan nyss blivit mamma till ett tredje barn. Jag var nybörjare på Dong-Mei för fem år sedan. Ändå inte så länge sedan. 

Samma snö, samma brist på plogbil.

Men inte en bebis längre.