Stor stund i mitt föräldraliv

 Häromdagen var det nästan tio grader kallt på morgonen. Maken stod och väntade med bilen på gatan, jag hade råddat på alla barn de sista kläderna. 

Y hade på sig termobrallor, mössa och vantar. A hade med sig termobrallor, svarade hon på frågan och långkalsonger såg jag när hon satte på sig. Men D är stor och vanligen förståndig, men så tyckte jag väl ändå att jeansen satt lite löst.

-D, du har väl långkalsonger under jeansen.

-Nej. Inte idag.

-Men det är jättekallt, varför har du inte det idag?

-De hjälper ändå inte!

(Eh, va?)

Det var bråttom. Men det hjälptes inte. Han vill förstås inte ha termobrallor, men då blir det långkallingar när det är tio grader kallt. Han blev ganska arg, men kom oerhört fort i långkalsonger och drog jeansen över. Och så iväg, irriterad på mig förstås.

Och sen, på eftermiddagen kom han hem.

- Det hade varit jättekallt utan långkalsonger. Tack för att du sa till mig, sa tolvåringen så fort han kom innanför dörren.

Jag dansade jublande segerdans jättelänge, så han blev irriterad igen och jag fick lova att inte gotta mig för mycket. Fast det gjorde jag ändå.

Sen spelade vi Nintendo och jag var jättedålig, så han blev uttråkad på mig.

Vi har det så bra.