Dagbokens hemligheter

Världen är så oerhört komplex. Hur ska man någonsin kunna förklara för sina barn vad som händer, vad man kan förvänta sig och hur man ska hantera allt?

På väg hem från skolan en dag frågar A mig:

-Får man läsa andras dagböcker?

-Nej, det tycker jag inte man ska göra, svarar jag. (Utom vid mordutredningar, försvinnanden och kanske allvarlig psykisk sjukdom, tänker jag, men det måste man ju inte säga högt.)

-För fröken läste min.

-Men... hade du din dagbok i skolan? Eller hade ni fått i uppgift att skriva dagbok?

-Fröken hade sagt att vi skulle skriva dagbok.

Okej, det rör sig om en skoluppgift. Ja, tänker jag, då är det liksom underförstått att hon kommer att läsa den. Men det är ju inte så lätt att förklara. Att i skolan är många uppgifter liksom på låtsas. Man låtsas att man ska skriva en insändare, man låtsas att man ska lösa ett problem med bakterier, men det är bara en räkneuppgift,  och man låtsas att det är en dagbok man skriver, men det är också, kanske mest, bara underlaget för att man ska öva sig på att berätta eller stava.

-För jag skrev att jag inteville att Poppe skulle kalla mig för kines.

Nej, det ska han inte. Poppe lär ha sagt detta flera gånger till A och dessutom har jag hört det också, och naturligtvis protesterat, men ärligt talat verkar det inte som att fatta galoppen är Poppes starkaste sida. Men det kan jag ju inte heller säga till A, att den där Poppe verkar faktiskt lite lite, ska vi säga, fläpp och hans medföljande pappa faktiskt ännu lite fläppare, eftersom han inte protesterar när Poppe mitt framför alla säger att du är kines. Eller, Poppes pappa verkade faktiskt inte höra, för han var nog kanske lite, ja ...

Nej, det kan jag itne riktigt säga. Men nästan. 

Men Fröken hade i alla fall lyckligtvis snappat upp denna information om att A var ledsen för att Poppe kallade henne kines, elelr skines, som A hade stavat det. Men Förken är rutinerad, hon förstår alla sorters stavningar av sje- och tje-ljud. Dessutom tyckte inte heller Fröken att det var acceptabelt att kalla A för skines, så Poppe skulle talas med.

Poppe har tyvärr hakat upp sig. En dag när jag kom och hämtade A hade jag med mig Dong-Mei och då blev det så många skineser att han var tvungen att ropa:

-Ni är kineser, kineser! Är ni kineser?

-Inte jag, fräste jag, för jag hade tröttnat. Men de är ju det, som du ser.

Stackars A. Hon tycker illa om att känna sig utpekad. I hennes klass går barn från många håll, så hon borde inte sticka ut så värst. 

Men det är ett tjat.