Det är morgon och Dong-Mei kommer upp ur sängen iförd endast trosor. Hon tar alltid av sig allt annat under natten, för det är för varmt.
Hon är som en liten mjuk, sömning kamin och kryper upp i mitt knä och borrar in det lena ansiktet mot min hals. Jag lovar att det inte kan finnas något underbarare i hela världen än det.
-Du är som en belöning, säger jag.
-Ja, svarar hon. Jag är ett pratande pris.
Ja, det är just det hon är.
Julia Roberts har sagt i nån intervju att det faktum att hon anses vara så himla vacker nu är Guds överkompensation för att hon inte var poppis på högstadiet.
Dong-Mei och de andra är Guds överkompensation för tiden utan barn, när vi ville ha barn. Jag fattar inte hur man kan få lov att ha så fina ungar. Det känns nästan som att det är nån hake nånstans, nåt jag bara inte har upptäckt än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar