Mamma

-Du är en människa, säger A. när vi äter lunch, som heter min mamma.

Varenda gång det här kommer upp så börjar jag fundera. Det är ju klart att jag är hennes mamma. Och så har hon en till. Men detta tvångsmässiga funderande över familjebildning, varför håller jag på med det?

Är jag missnöjd med tingens tillstånd? Nej. Känner jag mig inte som A.:s mamma? Jo. Vill jag sopa den andra mamman under mattan? Nej. Vill jag att den andra mamman sak ta ansvar så att jag slipper lite? Nej.

Men jag kan inte släppa tanken på att någon delade med sig av sitt barn, och blev av med allt det fantastiska som är A. Hur A. skarattar när hon tycker att hon har hittat på något kul. Hur A. sover, hur hon liksom går in för att sova. Hur arg A. blir när ho känner sig förfördelad. Hur A. kan kramas, som ingen annan, till och med dagisfröknarna kommenterar hennes kramar. Hon går in för det också.

Det är inte orättvist att jag får kramarna, det är bara det att det är inte är rättvist att någon annan inte får dem. Och jag skulle egentligen vilja ringa denna någon varje kväll och berätta hur det har gått under dan.

Denna någon och två någon till. De är också människor som heter mamma.