Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

söndag 14 februari 2016

Rasism

De flesta människor som ser våra barn jämför deras ansikten med våra. Sen händer lite olika saker. En del låtsas som att de inte alls har jämfört, en del ler uppmuntrande. Och så finns det de som ser arga ut. Jag vet inte varför. Det finns ju sura människor. De kanske inte gillar barn. Eller så gillar de inte den typ av familj som vi är.

Det finns olika skäl att inte gilla vår typ av familj. Den vanligaste är nog att man tycker att den är "onaturlig" och att man inte ska flytta runt folk sådär.

En annat, allt vanligare, skäl är att man inte alls tycker att det är onaturligt, man har en lite mer hbtq-aktig familjesyn, men man ska inte flytta runt folk sådär. Fast då inte för att det stör att svarthåriga personer bor i Sverige, utan för att det är svårt för svarthåriga personer att bo i Sverige.

Inget av de här två sätten att se på adoption är befriat från rasism. Den förra gruppen brukar själv inte bry sig om att de kallas rasister, eller så tar de den vanliga omvägen via fraser som "jag är ju inte rasist men". Den senare gruppen brukar göra stor sak av att de verkligen inte är rasister.

Sen finns det också de som är förespråkare av adoption, för att vi så fint har räddat några barn från nånannanstans, där man ju helt säkert har det värre. För här är det bäst, lite per definition.

Det här med rasism är inte enkelt. Men frågan är om det inte lär lättare att bemöta de vanliga gamla rasisterna. PK-gänget som tycker att det inte är rasism att påpeka att mina barn får det hemskt i Sverige och därför skulle ha besparats detta är svåra att bemöta. Och det är också de glada rasisterna som gillar att asiater är så vänliga.

Och jag då: är inte jag rasist alls? Jodå, säkert. Jag grundar säkert en hel del av min verkligehetsuppfattning på idéer om hur man är om man är här- eller därifrån. Att om man ser ut på ett visst sätt har man vissa erfarenheter. Men jag tänker helt kalrt mycket mindre så nu än jag gjorde för tio år sedan. Hur någon ser ut säger välidgt lite om vilka erfarenheter den har. Mina barn har fullt av svenska erfarenheter; det kanske är svårt för vissa att tro.

Det många som ser ut som mina barn däremot har gemensamt är erfarenheter av rasism. Och det är nog ingen fördom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar