Var är hennes riktiga mamma?!

Jag och Dong-Mei var på väg till minikören. Dong-Mei sjunger varje tisdag. På väg uppför backen kom plötsligt en mycket berusad kvinna springande över gatan och upp på trottoaren där vi gick. Hon började klappa Dong-Mei på huvudet, i ansiktet, inte alls för att vara dum, men det var naturligtvis skrämmande för Dong-Mei att en vilt främmande vinglig kvinna strök och strök henne över håret.

Jag ville inte slita undan Dong-Mei från kvinnan, för jag ville inte att Dong-Mei skulle tro att situationen var farlig, för det var den inte, bara otrevlig. Jag ville inte heller reta upp en väldigt berusad person, men till slut fick jag ändå dra undan Dong-Mei, för det började kännas som lite för mycket av ett övergrepp med det här klappandet och strykandet i ansiktet på henne.

Kvinnan blev mycket riktigt arg.

-Vad gör du, rycker du i barnet?!
-Hon blir rädd, sa, jag.
-Rädd, ja! sa kvinnan och fortsatte:

-Var är din mamma, lilla vän, var är hon? Var är mamma?

Dong-Mei fattade ingenting, och inte jag heller först.

Til slut sa Dong-Mei mycket bestämt:
-Det ÄR min mamma!

För denna kvinna såg det alltså ut som att ett barn var ute och gick med en vilt främmande kvinna. Ett ganska konstigt antagande, för man kan ju tänka sig att t.ex. asiatiska personer inte alltid bara hänger med andra asiatiska personer, oavsett vem som är mamma och inte.

Kvinnan fattade möjligen till slut och hur som helst kom vi iväg till kören, jag och Dong-Mei. Dong-Mei sa att hon var rädd och återkom till det flera gånger de närmaste dagarna.

Sånt här drabbar inte alla barn. Och inte kan man skydda sina barn från det heller.