Sten

A. kommer springande med en sten i handen. Hon har målat den med vattenfärg så att den ser ut som ett ansikte.

-Hej, jag heter Sten, säger stenen till mig.

-Hejhej, säger jag.

-Vet du varför jag heter Sten?

Jag försöker att hitta på ett svar som inte är det uppenbara "för att du är en sten".

-Ehh, för att det var det finaste namnet din mamma visste? föreslår jag.

-Nej, för jag är från stenåldern! svarar stenen Sten och A. gapskrattar.

Så himla nöjd med sig själv.