Konstupplevelser

Vi har fått för oss att det är viktigt att barn får uppleva konst och musik och så. För ett par år sedan tittade vi på en installation på gamla Hauptbahnhof i Berlin. Det smällde ganska högt. A. blev livrädd.

-Dumma konst! snyftade hon och vi fick gå därifrån.

I somras, för ett år sedan alltså, var vi i Malmö och gick på moderna museet. De hade ett fantastiskt barnupplägg, men små sönderklippta konstverk i ett häfte, där baren skulle leta efter detaljer från häftet i utställningen. D. var helt absorberad, hittade alla pusselbitar, och lärde sig namnet på en målning, Den döende dandyn (som är rätt gulblek, är det egentligen bra barnkonst?) och konstnären: Nils Dardel.

Under året har D. ibland återkommit till Dardel och dandyn och jämfört annat med den och pratat om vem dandyn var och vilka kvinnorna var. Vi har varit ganska nöjda med det här, det har blivit som ett kvitto. Kolla, barn får ut mycket av konst, han har inte pratat så mycket om barnprogram som han har pratat om dandyn.

Idag såg D. en bild av dandyn i tidningen och kände igen den. Men så ikväll kunde han inte sova. Han var rädd för dandyn. Han fick somna på pappas arm. 

Är det så värdefullt med konstupplevelser, egentligen.? Eller hade A. rätt: dumma konst!