Pappor

Varje morgon kör jag (eller min man) genom Korsvägen, en erkänt knäpp trafikknut i Göteborg. Skolan och dagis ligger på ena sidan, vår lägenhet på den andra.  Kanske kan man skylla ett dåliga sätt att hantera det jag ska skriva om här på att det är en prövning att väja för spårvagnar och bilar och cyklister och samtidigt röra sig framåt i sitt fordon. Kanske.

Halvvägs genom jätterondellen stannar en bil, mitt i allt och en blond, solbränd seglartyp går ut, ganska makligt. Det blir genast kö åt alla håll. Värre kö än vanligt.

-Det där skulle kunna vara A:s pappa, säger D om seglarmannen.
-Men D., säger jag, hur tror du att A:s Taiwanpappa ser ut?

Men D. menar tydligen en annan liten A. i hans skola. A. har ett lite ovanligt namn för sin ålder, det brukar inte fik heta, så kanske kan det också ursäkta det hela.

Varför drog jag upp A:s Taiwanpappa, som jag vet att hon dessutom funderar mycket på? Eller var D. så listig att han tog upp det för att störa lillasyster lite, men sedan ha en utväg?

Jag måste lära mig att inte prata i Korsvägen.