Med storasyskonen D och A har jag alltid kunnat tänka att nu tar du ett litet steg till lilla vän och lämnar vällingburken till nästa barn. När jag packar ner en fin hemstickad vintertröja som är kort i ärmarna tänker jag att om ett par år har någon annan på sig den här varma tröjan. Och när spjälsängen ställts undan funderade vi inte på att sälja den, kanske inte ens montera isär den, för den skulle ju snart fram igen. Och igen.
Idag bytte jag lakan på Dong-Mei lilla täcke. Hon har inte vuxensize på täcket än. Och då kom jag på att om bara några månader blir det inga fler små täcken. Inte bara har jag lagt undan Dong-Meis täcke, jag har lagt undan små täcken för all framtid.
Nu ska vi tydligen istället snart ha en tonåring, om ett och ett halvt år. Om några månader ska alla gå i skola. Alla tre.
Men jag då? Jag hann ju inte med?
Varför började jag inte med barn när jag var tjugo, så kunde jag skaffat jättemånga.
Fast jag hade förstås inte fått adoptera när jag var tjugo. Det hade varit en miss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar