Några av dem har vi kvar och någon ny har kommit till, men många kände vi egentligen inte så bra. Men de var ändå viktiga att ha och det kändes bra att barnen såg andra familjer som liknade vår.
Men nu finns inte så många adoptionsaktiviteter att tillgå. Barnen går i vanliga skolan och vanliga förskolan. Det förekommer ju inte att det anordnas några adoptivgrupper från BVC. De som så gärna ville ha med oss i nån amningsgrupp. Lite missriktat. Och social resursförvaltning som vände på varje sten för att se om vi var tillräckliga för att adoptera. Tre gånger. Kunde de inte satsa lite tid på nån uppföljning?
För nu är det slut med adoption. Det är dagis, det är vantar, det är sprutor, det är tandställningar, det är skjuts till friidrotten, det är kompisar, något kalas ibland, luciatåg, tusen skolblanketter, konsert på skolgården, ny cykel, nya skor, körövning och övernattningar.
Men ingen enda är adopterad. Ibland får vi nån fråga om det av nån mamma i dörren på väg att hämta sitt barn, men i stort sett är det överspelat. Det var när de nyss kom som adoptionen var intressant.
Men nu då? Det är faktiskt fortfarande adopterade, om jag får påpeka det.
Och nu finns det ingenstans att gå.
Det är inte så att vi har stora adoptionsrelaterade problem. Man kan säkert få nån terapi av duktig adoptionsinriktad psykolog, det är bra. Men det behöver vi inte just nu i alla fall.
Jag vill bara träffa nån ibland som är som vi.
Har turen att vi är ett "gäng" som har adopterat i närheten av där vi bor. Vi är 7st mammor som går ut och äter varje till varannan månad. Det är väldigt givande att träffas och skönt att träffas utan barn, man kan ju då alltid prata klart =)
SvaraRaderaDet låter som en perfekt situation. Vi har en familj nära; ska bjuda dem på fika tror jag!
RaderaAnnars är det osannolikt många lintottar här. De kan förstås vara adopterade de med..?