Ibland, på bilder i tidningar, ser man en förälder med armen runt sitt tonårsbarn. Oftast är det en mamma.
Tonåringen tittar självsäkert och självklart in i kameran. Men mamman ser alltid lite vädjande ut. Älska mig, unge, ser hon ut att tänka.
För barnet behöver ju inte älska sina föräldrar. Men föräldrarna kan ju aldrig låta bli att älska sitt barn, även om hen har blivit tonåring och klarar sig själv. Borta är den där lilla personen som behövde hjälp att knyta skorna och sträckte armarna efter föräldern när något otäckt hände. En hund, ett magont, en ensamhet.
Jahapp. Så är det att vara föräldertill stora barn. Man verkar behöva dem mer än de behöver en. Fast kanske inte alltid. Och så vill man att de ska klara sig själva, det är ju det man har jobbat på i tolv år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar