Dong-Mei hade en tuff helg. På lördagen gjorde vi en cykeltur, och då satt hon bakpå min cykel i sån där storbarnscykelsadel. Hon envisades med att hålla cykelpumpen, en liten kompakt sak gjord för att alltid ha med ut, i metall förstås.
När jag slängde bak min handväska som hängde tvärs över kroppen och åkte fram hela tiden, lyckades jag skapa en dominoeffekt. Väskan slog till pumpen som slog till Dong-Mei rätt över ögonbrynet. Det blev blåmärke. Och tårar. Stackars Dong-Mei.
Så blev det söndag och Dong-Mei, pappan och jag cyklade till lekplats. Nu fick hon cykla själv, syskonen var hemma själva och spelade troligen debila telefonspel. Vi lekte kull i en sån där lekställning, och jag ser Dong-Mei springa från sin pappa, runt en stålkonstruktion och rätt in i en av stålpinnarna i en stege. Hon studsar tillbaka, det stänker blod och det där, tänker jag medan jag ser det hända, det där gör ont, hur gick det med näsbenet? Vi hade ju en incident med As näsben för ett par månader sen, man kan inte åka in med näsben till akuten hela tiden väl?
Men näsbenet är fint, det svullnar inte så farligt, näsblodet går fort över, men Dong-Mei är ledsen. Nu vill hon inte leka mer. Hon vill hem.
Så vi cyklar hem. Och jag gillar de äldre, oftast män, som inte kan låta bli att le åt en sexåring, som har jackan öppen, en lila Pippimössa med knallgul hjälm ovanpå och ett stort, lurvigt rosa näbbdjur fastsatt i en dragkedja på tröjan studsande runt när hon cyklar, med en papperstuss stickande ur vänster näsborre. Det syns att hon är full av idéer och liv.
Och då blir det kanske skador. Barnen som var hemma och spelade på telefoner hade inga skador. Men jag undrar vad som är bäst på sikt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar