Trött i Taipei

 Jag skulle så gärna vilja åka till Taiwan och se på allt. Det lär finnas mycket skog, den har jag knappt sett. Varma källor och snabbtåg. Och stränder som är som i Thailand, sägs det. De är ganska otillgängliga, för södra Taiwan är inte så väldigtturistvänligt, inte för européer, men det ska nog ändå gå, tänker jag.

Framför allt skulle jag vilja se Taiwan utan att vara så trött som jag alltid varit. Att först flyga över halva jorden och sen dagen därpå få en ny bebis, det gynnar inte sömnen. Taiwan är dimmigt i mitt minne. Inte så att jag inte kommer ihåg, men en sån där slöja av sömnbrist ligger över allt.

Taiwan är också så otroligt förknippat med jakten på flasknappar som nya bebisen ska gilla bättre, ny kofta som inte är för varm eller för kall, en termos för mjölkersättningsvatten och så kanske inte åka för långt bort. Fast det sista struntade vi i, eftersom vi tänkte att barnet ändå inte skulle vänja sig vid hotellet eller lägenheten i Taipei, utan vid oss, så det spelade ingen roll var vi var. Vi bar och bar små kottar genom Taipei. 

Och alla myndigheter vi besökt, alla kontor, alla papper och stämplar. En helt kafkaaktig upplevelse, vi hade med oss tolk, och vi fattade ingenting. Men ska jag vara ärlig har jag precis samma förhållande till UD:s expedition på Malmtorgsgatan, där bakom Sheraton eller vilket hotell det nu är vid Tegelbacken i Stockholm. Känslan av att det man gör är enormt viktigt, man håller sitt barns liv i handen i form av en bunt slämplade och sigillförsedda papper, men man fattar inte vad som händer med pappren där på myndigheten i Stockholm eller Taipei.

Men det vore roligt att åka till Taipei utan att vara trött och drabbad av overklighetskänslor och skräck för att det ska hända något konstigt i processen. Fast också utan att vara nykär i liten person. Kanske är det den känslan som gjort Taiwan så bra? Kanske är det inte alls maten och staden?