Orosmoln

 I Australien, säger en person som själv är adopterad, och vill att Sverige ska stänga sina adoptioner tills allt skumt är utrett, där tillåter man inte adoptioner av långväga barn. Man ska ha nära till sitt ursprung.

Det är bara det att när vi har varit i Taiwan, så har vi träffat australienskiska familjer, som just adopterar barn från Taiwan. Och det är ganska långväga. Just Australien har väl haft en del andra problem också, med inhemska adoptioner. Det behöver inte bli bättre.

Jag fattar att folk är arga på sin egen adoption, på att vi som är vita och rika bara åker och skaffar oss det vi vill ha. Men just det här med Australien är inte sant. Och ingen jorunalist faktakollar.

Jag vill att man utreder adoptionerna, direkt. Jag vill inte att nån, inte jag själv heller, ska få ett barn som någon annan hade kunnat ha kvar. Man kanske kan stoppa adoptionerna så länge. Men starta dem gärna igen. Som läget är nu finns till exempel barn med funktionsvariation kvar på ryska barnhem istället för att få familjer i Sverige. Det beror inte på att Sverige har stoppat adoptionerna, det var det Ryssland själva som gjorde för några år sedan. Men nu har i alla fall de barnen inte någon familj.

Det är inte heller så att vi som är vita och rika beter oss bättre för att vi slutar adoptera. Vi åker till exempel till surrogatmödrar. Det kanske finns de kvinnor som bara vill göra en god gärning och hjälpa barnlösa par, men jag skulle tro att graden av desperation är ungefär lika stor när man lånar ut sin kropp till en graviditet som när man lämnar ifrån sig ett barn man  känner att man inte kan ta hand om. 

Jag vet vilka mammor och pappor som har lämnat våra barn, jag vet varför. Men jag vet inte säkert om det hade funnits bättre alternativ för dem. Om det hade funnits dagis, kontaktfamiljer och försörjningsstöd. Om inte adoption hade varit ett alternativ som de visste tillhandahölls.