Det perfekta barnet

 Att vara adoptivförälder innebär tydligen en ständig kamp mot dumheter. Vill ni höra vad jag har läst sen sist? Kanske ska dela upp min läsning i flera poster, det finns så mycket därute.

Som till exempel i tidskriftern Psykologiguiden. Vem ger ut den, måste kolla, för hör här:

Föräldrarna [det är adoptivföräldrarna som avses] kan bli förförda av den bild barnet försöker ge av sig självt. Säkert närs detta beteende av föräldrarnas dröm om det "perfekta barnet" efter så många års barnlängtan.

Really? Är det rimligt att tro att föräldrar som adopterar barn med en lång lista av speciella behov tror att de ska få det perfekta barnet? Föräldrar som har gått kurser som har upplyst dem om precis alla potentiella risker vid adoption? Föräldrar som har utretts på längden och tvären och förmodligen är tacksamma över att alls få ett barn. Är det rimligt att tro att just de skulle tro att de har gått och fått det "perfekta barnet"?

För jag skulle tro att den tanken ligger nämre till hands om man har ett framgångrikt par i trettioårsåldern med fin bil och fint hus och lyckade karriärer som sjuder för fullt. Att de vill kröna allt det härliga med ett perfekt barn och har mycket lite förståelse för att det kan bli på något annat sätt, när nu allt tidigare har gått deras väg, när allt de företagit sig gått som smort. Vackert bröllop, dyra gardiner, smakfullt umgänge på vinbar.

Nej, det är adoptivföräldrarna som har orimliga förväntningar, det förstår alla. Jag hade en engelsktalande kille när jag var mycket mycket yngre. Han hade, som man gör i en viss ålder, lärt sig förolämpningar på andra språk. Av en kinesisk kompis hade han lärt sig en fras som översatt till engelska löd "eat shit and die".

Precis den frasen tänker jag på när jag läser om att såna som jag tror att de ska få "perfekta barn". Inte bara tror. De blå dunster som mina barn försöker slå i mina ögon "närs" (närs!?!) av denna min önskan om det "perfekta barnet".

Herregud. Eat shit and die.

Förresten, Psykologiguiden. Jag har fått det perfekta barnet. Tre gånger. Och inte för att de har höga betyg, sportar framgångsrikt, leker med vackra barn och städar sina rum. Nej, för att de är som de är.