Borta

Dong-Mei fattar att jag ska ta nattåget och inte kommer att vara kvar nästa morgon.

Först blir uttrycket i ansiktet tomt. Sen börjar hon storgråta. Fast vi har talat om det i flera dagar, att jag ska resa bort. Inte så hemskt länge, heller.

Jag fattar inte att de saknar mig. Jag som bara dammsuger kattsand och tjatar. När jag inte skäller för att ingen nånsin städar. Jag får dåligt samvete när jag fattar att de saknar mig. För att förtjäna att någon gråter för min skull borde jag ha varit mycket bättre.

Hur blir man bättre?