På lovet hälsade vi på i vår gamla hemstad. D. skulle fira halloween med en gammal kompis. Vi trodde att det skulle gå av stapeln på nån hembygdsgård, men det visade sig att det var ett privat kalas som hans kompis skulle på. Och som D. då också skulle på. Ungefär 8 mil bort, faktiskt. Jaha. Vi körde bil till en mammas hus, där D. lämnades av.
Då hände något mycket bra. Mamman hade en dotter. Dottern måste ha varit adopterad. Men vi frågade inte om det. Inte heller frågade mamman oss om D. var adopterad. Det kan man ju nämligen vara, det är norm. För vissa är det det.
När vi körde tillbaka (8 mil igen) och hämtade D. framemot senkvällen hade andra i gänget emellertid frågat en del om adoption. Men inte på ett otrevligt sätt, det hade liksom bara kommit upp, och det fann viss erfarenhet också, eftersom alla kände mamman och hennes dotter.
Det händer så sällan att adoption är norm. Men det är så bra för våra barn att det får vara det ibland.
(Och jag vet: adoption är inte kul, sådär i största allmänhet. Många problem här. Men ett problem är faktiskt att barnen måste förklara sig hela tiden i sitt nya land. Och då är det en bra sak när de inte måste det.)
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar