Lite snäll också.

Okej, jag är inte bara hemsk. Jag gjorde god gärning idag.

Jag höll på att få spader när vi skulle iväg till dagis, Dong-Mei och jag. Den som har kommit på att man ska ha vadderade säten i cykelbarnstolar är inte från Sverige. En vaddering suger vatten som en svamp. In igen, leta upp gammal galonbralla att lägga i stolen. Hjälmen. In igen, hämta. Vantarna, in igen hämta. Nyckeln, in igen hämta. Kallt som i helvetet. In igen, hämta skinnfäll. Regn, snö och slask från himlen. In igen, hämta regnskydd till barnstol.

Under hela den här preppingen plingade det av sms i min telefon, men jag fortsatte med mina sysslor. Sen ringde det också. Det var D. Han hade glömt sin gympapåse.

Ja, då kan han ju få stå sitt kast. Men han packar den alltid själv kvällen innan, han tar så mycket ansvar. Då kan man ju få hjälp när man glömmer. Men jag orkade inte cykla till skolan också. För långt. Alltså: av med regnskydd, av med skinnfäll, av med galonbrallan, av med bältet, ner med Dong-Mei, in för att hämta tunnelbanekort. Och så iväg mot t-banestation.

Till dagis. Grön linje. Röd linje.

Till skolan. Promenad. Grön linje.

Till jobbet. De tror nog att jag har slutat där. Grön linje. Buss.

Men det var kanske lite bra att vi inte cyklade, för det där med att Stockholms cykelbanor alltid är så plogade och sopade och saltsandade, det är inte helt sant faktiskt. De såg ut som sliriga gräddbakelser.

Kanske slapp jag brutet ben idag.

I alla fall var jag lite snäll mot D. Och inte bara tjatade.