November är adoption awareness month. I alla fall i USA.
För mig är det alltid adoption awareness.
Till exempel när Dong-Mei vaknar hos farmor, där vi har sovit över, och inte ser en mamma bredvid sig i sängen. Hon ropar, men ingen hör, för huset är stort. Då blir Dong-Mei ledsen och kommer springande och säger att hon trodde att vi hade lämnat henne.
Det är väl klart att vi inte har gjort. Men det tror hon. Hon återkommer till det senare på dagen. Att man också skulle kunna lämna henne kvar på en parkeringsplats, kanske?
Varför tror hon att hon ska bli lämnad? Är det för att hon blev lämnad, två gånger. Först av sin mamma, sen av barnhemmet. Lär man sig längst in nånstans då, att man kan bli lämnad när som helst? Eller är alla barn rädda för att bli lämnade?
Men imorse bad hon mig lämna henne kvar i sängen medan jag följde A. till skolan. Hon ville sova mer. "Ni kommer ju tillbaka", sa hon. Och så hade hon ju katten.
Fast jag lämnade henne inte, hon fick masa sig upp i alla fall.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar