Vampyr

Igår skulle D. dra ut två tänder. Hans fyror har kommit ner, men inte treorna. De får inte plats och ligger som bullar högt upp i tandköttet. Man måste tydligen ha treorna. Det är hörntänderna, de påverkar ansiktets utseende mycket. Sa tandläkaren, när jag kan ha föreslagit att vi a) gjorde inget b) tog bort treorna istället om de blev problem. Verkade så onödigt att dra ut pojkens tänder så där.

Strax innan D. skulle dra tänderna ringde han och frågade om han kunde ta med en kompis hem. Det sade jag absolut nej till, för jag tänkte på hur jag själv har mått vid utdragna tänder. Inte så sprudlande. D. blev tonårssur.

-Så det går inte då alltså?! Klick i luren. Jag blev lite fnissig. Nu är det dags för såna bataljer med barnen alltså.

Sen drog han ut tänderna (pappan var med, vi är inte galna!) och kom hem, som en vampyr, med blodet rinnande ur mungiporna. Det kände inte han för han var bedövad på båda sidorna. Vi bytte gasbinda, torkade av och lade honom i sängen så att han inte skulle fnatta runt och få puls och blöda mer.

Efter en stund frågade jag om det inte var lite bra ändå att inte ha en kompis hemma denna kväll. Jo, det höll han med om. Men han hade tyckt så synd om Mimmi som var själv kvar på fritidsklubben.

Det var sött faktiskt. Och sött att han tillstod att jag, mamman, hade rätt.

Han var för övrigt extremt tapper. Lite svårt att äta har han, men han klarar sig bra. Får försöka hitta nåt lättätet till honom i eftermiddag.